Changes

Hallå.

Nä men vad är dethär. Svensk text? Vad håller du på med Amanda? Hur är det fatt? Är du säker på att allt är okej?

Nej. Allt är inte okej. Jag ville inte bli för personlig här. Det har hänt så mycket skit. Så jag tänkte, 2014, eller 2013 eller när det nu var, att ja, en blogg på engelska kan vara en utmaning, det kan vara något som får mig att tänka en extra gång innan jag klickar på publicera. Det kan bli något bra, något stort, en ny början på mitt nya liv där jag står utan de känslor som jag bara slängt omkring mig tidigare. Ett liv där jag kontrollerar allt som händer. Där jag är cool och bra och fantastisk och alla älskar mig. Men viktigast av allt, där jag älskar mig själv.

Ett tag var det allt. Min blogg, där jag använde mig av det engelska språket, var min och bara min och det var det bästa jag visste. Men jag är en periodare, precis som jag alltid har varit. Jag orkar inte längre översätta meningar som en gång kom naturligt till mig. Jag tänker inte på engelska längre, som jag en gång gjorde. Och visst är det bättre om språket här matchar språket i mitt huvud?

Jag har aldrig varit rädd för att censurera mig själv, (nästan) alltid pratat klarspråk med vad jag känner och tycker och tänker och ärligt talat, så är det nog en av de bästa sakerna med mig. Klart att man alltid vill förändras till det bättre, och någonstans långt där inne trodde jag väl att man kunde komma så nära perfektion som möjligt om man bara skar av alla känslor.

Det är inte så att jag försöker att inte känna, för det gör jag, hela tiden. Men efter den tiden som nu gått, den tiden som jag hållit igång den här bloggen så har jag märkt att det bara blir färre och färre inlägg, även om siffran ökar. Och ärligt talat tror jag att det har med censureringen att göra. Jag har försökt för mycket, försökt att alltid vara den bästa versionen av mig själv. Och jag är inte den bästa versionen av mig själv, jag är den medelmåttiga versionen av mig själv. Ibland den bättre, och ibland den sämre.

Varenda gång jag bett om feedback så är det första folk säger att jag använder mig mycket av komma. Att meningarna blir långa och att de får svårt att andas och att tänka och att faktiskt ta in det jag skrivit. Och jag förstår vad de menar, för ibland, blir meningar till stycken. Och ibland är det svårt att skilja saker från varandra. Vad hör ihop med vad? Och när är det dags att sätta punkt?

Vad jag försöker säga är väl egentligen att livet är rörigt. Att det är dags för mig att börja erkänna för mig själv vem jag faktiskt är. Att det är okej att inte vara perfekt. Att det är okej att ha känslor och åsikter och tankar som ingen annan riktigt förstår sig på. Att det är okej att inte orka. Och att det är okej att börja något på ett språk och avsluta det på ett annat.

Det är okej.

Annonser

2 comments

  1. Jag tycker du skriver bra på både engelska och svenska ❤️ Och om du känner att du vill skriva på spanska också är det ju okej för det är din blogg och vi är gäster som tycker det är mysigt att läsa dina texter. ❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s