tankar

This is my thoughts and dreams.

Det regnar in!

Går och lägger mig om kvällarna och tycker att det är lagom mysigt att somna till regnet. Det är ju så stillsamt och lugnande. Betryggande på ett sätt. Tills jag vaknar på morgonen i panik för att jag tror att det regnar in. Det har ju gjort det många gånger tidigare, så helt ovanligt är det inte. 

Men dethär med att faktiskt vakna rädd är inte cool. Inte alls. Även om det bara är lite vatten, som inte ens blöter ner något annat än fönsterrutan. 

”Nä, det är inget”

Efter några dagars kämp har jag fått penicillin. Öroninflammation. Hur man inte kunde hitta felet första gången är helt otroligt. Lerum i ett nötskal. Antar jag. 

Det är därför jag är vaken. Alldeles för tidigt för mig egentligen. Pulserande smärta. 

Tvn är på. Valet i USA. Det går bra nu. Just nu ser det ut som Trump kommer ta hem det. Helt fantastiskt. Underbart. Vad kommer hända med människorna och ekonomin och världen? För när det gäller något som faktiskt påverkar alla så borde alla få vara med och rösta. Vi bara sitter här, i Sverige, med våra åsikter och tankar och får ta konsekvenserna av något vi inte ens varit med och påverkat. Men vad vet jag. Jag är inte insatt. Kanske bäst att inte ha en åsikt när det gäller sånt här. 

Konflikträdd much? -Alltid. 

Jag sitter här iallafall. Och tittar. Ibland på tvn, ibland ut genom fönstret. Och väntar, på att allt ska gå över. Fem dagar för örat, fyra år för USA. 


Ber om ursäkt om ironin inte är tydlig nog. Poängen är att allt suger. 

Changes

Hallå.

Nä men vad är dethär. Svensk text? Vad håller du på med Amanda? Hur är det fatt? Är du säker på att allt är okej?

Nej. Allt är inte okej. Jag ville inte bli för personlig här. Det har hänt så mycket skit. Så jag tänkte, 2014, eller 2013 eller när det nu var, att ja, en blogg på engelska kan vara en utmaning, det kan vara något som får mig att tänka en extra gång innan jag klickar på publicera. Det kan bli något bra, något stort, en ny början på mitt nya liv där jag står utan de känslor som jag bara slängt omkring mig tidigare. Ett liv där jag kontrollerar allt som händer. Där jag är cool och bra och fantastisk och alla älskar mig. Men viktigast av allt, där jag älskar mig själv.

Ett tag var det allt. Min blogg, där jag använde mig av det engelska språket, var min och bara min och det var det bästa jag visste. Men jag är en periodare, precis som jag alltid har varit. Jag orkar inte längre översätta meningar som en gång kom naturligt till mig. Jag tänker inte på engelska längre, som jag en gång gjorde. Och visst är det bättre om språket här matchar språket i mitt huvud?

Jag har aldrig varit rädd för att censurera mig själv, (nästan) alltid pratat klarspråk med vad jag känner och tycker och tänker och ärligt talat, så är det nog en av de bästa sakerna med mig. Klart att man alltid vill förändras till det bättre, och någonstans långt där inne trodde jag väl att man kunde komma så nära perfektion som möjligt om man bara skar av alla känslor.

Det är inte så att jag försöker att inte känna, för det gör jag, hela tiden. Men efter den tiden som nu gått, den tiden som jag hållit igång den här bloggen så har jag märkt att det bara blir färre och färre inlägg, även om siffran ökar. Och ärligt talat tror jag att det har med censureringen att göra. Jag har försökt för mycket, försökt att alltid vara den bästa versionen av mig själv. Och jag är inte den bästa versionen av mig själv, jag är den medelmåttiga versionen av mig själv. Ibland den bättre, och ibland den sämre.

Varenda gång jag bett om feedback så är det första folk säger att jag använder mig mycket av komma. Att meningarna blir långa och att de får svårt att andas och att tänka och att faktiskt ta in det jag skrivit. Och jag förstår vad de menar, för ibland, blir meningar till stycken. Och ibland är det svårt att skilja saker från varandra. Vad hör ihop med vad? Och när är det dags att sätta punkt?

Vad jag försöker säga är väl egentligen att livet är rörigt. Att det är dags för mig att börja erkänna för mig själv vem jag faktiskt är. Att det är okej att inte vara perfekt. Att det är okej att ha känslor och åsikter och tankar som ingen annan riktigt förstår sig på. Att det är okej att inte orka. Och att det är okej att börja något på ett språk och avsluta det på ett annat.

Det är okej.

I’m gonna take it back

I was just painting my nails and tried (for the first time) the seche vite dry fast top coat, and the smell reminded me so much of my mother. It’s the small things, right? But in some way, everything seems to remind me of her in spring.

So what’s up? – I’ve practically given up on everything, all I do is knit. Nothing unusual with that, but it’s gotten to that part where it’s all I do. To that part where it’s no longer fun. To that part when I’m reliving three years ago. And what I went through then, but refused to acknowledge that I actually had to feel what I felt in order to move forward. It’s catching up with me and it’s hard to find the strength to do all the things that are necessary to live a happy life.

I have decided to quit school after this semester. And I have also decided to pursue my dream of becoming a fashion designer. I’ve had lots of dreams, taking care of animals, becoming an architect and standing on stage are just a few of them, but creating clothes have always been in the back of my mind. And I do think that I have it all in my head, I just need to get it out, you know. I could be great.

Anyways, I’ve read somewhere that a blogpost shouldn’t be longer than 350 words if you want to keep people interested, also, it should contain pictures, not just a wall of text. Look how that’s going, huh. Eh, they’re just guidelines anyway so who cares.

Here’s the video of All Time Low’s missing you, thought it might fit in. All Time Low always fits.


It gets better, right? It does. I will be better.

A thought about life

The last four days have been so good. I’ve been out and about and roaming the streets of.. everywhere, not only appreciating the company of my friends but also the fact that I haven’t been waking up in my own bed.
To me, waking up somewhere that’s not home means adventure, and life, which, as you know, is the thing that keeps me alive. Well, that and music.

Most of the times, when I get back home, I fall back into my daily routine, anime, chips, chainsmoking and excessive consumption of coffee, but every now and then when you’ve had real fun and forgot your ordinary life, that comes like a roundhouse kick to the face as you walk in the door, harder than usual.

‘I’m not meant to be in one place’ is the one thing I can tell from all of this. I need a constant adventure to not fall back. A 9-5 job is not what my life should consist of and revolve around.

In a couple of days, well, actually, the day after tomorrow, I’m going back to my hometown. Not to live there, but to visit, and even though that’s not a real adventure it feels good. To smell the salt in the air, the wind in my hair. And most of all, my playground, and my safeplace. The tiny things I’ve made mine over the years. The things that makes me remember who I am, or at least, who I used to be.

I’ve changed a lot during the last two years, some of the situations I put myself in I regret. Some of them I don’t. But more importantly, I now think that I am a better person because of them. Both the good and the bad. I’ve finally figured out what it is that I’m doing to punish myself, and I now know what I truly want in life.
– A constant adventure.

About adulthood

Am I the only one that has this fix idea that life ends after 27?
You should have a full time, well paying job, be at least engaged, maybe a kid on the way. An apartment or a house that you’ve bought. No renting here. And that should be it.
Not that life ends, but the life we’re living right now. Going to school, taking whatever jobs we can find. Living in small apartments and adventuring with our friends. Making the best out of what we have. Does it ever have to end? Because this is the life I want to live. Until it’s my time to go. I want to wake up every morning knowing that this day won’t be the same as the day before. When you have a full time job that won’t be possible. And that scares the hell out of me.
Surely I’m longing for the day I have my own minions, running around the house, laughing and making me all warm inside. But that just seems like a dream that’s never gonna come true.
If it actually is like this. That means I have four years left. Four years of living.

I’m terrified.