Kōhī

Är inne på tredje koppen redan. Klockan är inte ens lunch. Vissa dagar är sådana. Mycket kaffe, lite annat. 


Härom dagen var vi nere vid havet, Det blev en bra bild. Det är sällan det blir det med kameran, man har ju bara en chans på sig. Men det är det som är charmen också. 

Annonser

Alltså, vägen, typ

Jag tycker ju inte om krig. Varken på riktigt eller i spelform. Det är ingen hemlighet precis. Och det finns ju så mycket sådana spel. Men man kan ju spela utan att kriga.

För några månader sedan hittade jag ett spel i AppStore som heter The Trail. Alltså, vägen, typ. Man bara går, i lugn och ro eller springer om man hellre vill det. Samlar på sig saker och gör nya balla prylar och kläder av det man hittar, uppgraderar sitt hus och tävlar mot andra städer.



(Double rainbow osv, skärmdump av mitt spel)

Enligt mig måste det nog vara ett av de bästa mobilspelen någonsin. Det är lugnt, för det mesta, och man behöver inte stressa även om det kan vara stressigt ibland, om man svimmar och någon fomme kommer och tar alla ens grejer till exempel.

Det drar rätt mycket batteri, men vi införskaffade oss en powerbank i somras till Pokémon Go, så det är egentligen inget problem alls.

Har nu samlat tillräckligt för att starta min egen stad. Borde jag göra det? Är det någon som vill ha en stad med mig?

(Finns HÄR om någon är intresserad av att spela med mig)

Det regnar in!

Går och lägger mig om kvällarna och tycker att det är lagom mysigt att somna till regnet. Det är ju så stillsamt och lugnande. Betryggande på ett sätt. Tills jag vaknar på morgonen i panik för att jag tror att det regnar in. Det har ju gjort det många gånger tidigare, så helt ovanligt är det inte. 

Men dethär med att faktiskt vakna rädd är inte cool. Inte alls. Även om det bara är lite vatten, som inte ens blöter ner något annat än fönsterrutan. 

”Nä, det är inget”

Efter några dagars kämp har jag fått penicillin. Öroninflammation. Hur man inte kunde hitta felet första gången är helt otroligt. Lerum i ett nötskal. Antar jag. 

Det är därför jag är vaken. Alldeles för tidigt för mig egentligen. Pulserande smärta. 

Tvn är på. Valet i USA. Det går bra nu. Just nu ser det ut som Trump kommer ta hem det. Helt fantastiskt. Underbart. Vad kommer hända med människorna och ekonomin och världen? För när det gäller något som faktiskt påverkar alla så borde alla få vara med och rösta. Vi bara sitter här, i Sverige, med våra åsikter och tankar och får ta konsekvenserna av något vi inte ens varit med och påverkat. Men vad vet jag. Jag är inte insatt. Kanske bäst att inte ha en åsikt när det gäller sånt här. 

Konflikträdd much? -Alltid. 

Jag sitter här iallafall. Och tittar. Ibland på tvn, ibland ut genom fönstret. Och väntar, på att allt ska gå över. Fem dagar för örat, fyra år för USA. 


Ber om ursäkt om ironin inte är tydlig nog. Poängen är att allt suger. 

Changes

Hallå.

Nä men vad är dethär. Svensk text? Vad håller du på med Amanda? Hur är det fatt? Är du säker på att allt är okej?

Nej. Allt är inte okej. Jag ville inte bli för personlig här. Det har hänt så mycket skit. Så jag tänkte, 2014, eller 2013 eller när det nu var, att ja, en blogg på engelska kan vara en utmaning, det kan vara något som får mig att tänka en extra gång innan jag klickar på publicera. Det kan bli något bra, något stort, en ny början på mitt nya liv där jag står utan de känslor som jag bara slängt omkring mig tidigare. Ett liv där jag kontrollerar allt som händer. Där jag är cool och bra och fantastisk och alla älskar mig. Men viktigast av allt, där jag älskar mig själv.

Ett tag var det allt. Min blogg, där jag använde mig av det engelska språket, var min och bara min och det var det bästa jag visste. Men jag är en periodare, precis som jag alltid har varit. Jag orkar inte längre översätta meningar som en gång kom naturligt till mig. Jag tänker inte på engelska längre, som jag en gång gjorde. Och visst är det bättre om språket här matchar språket i mitt huvud?

Jag har aldrig varit rädd för att censurera mig själv, (nästan) alltid pratat klarspråk med vad jag känner och tycker och tänker och ärligt talat, så är det nog en av de bästa sakerna med mig. Klart att man alltid vill förändras till det bättre, och någonstans långt där inne trodde jag väl att man kunde komma så nära perfektion som möjligt om man bara skar av alla känslor.

Det är inte så att jag försöker att inte känna, för det gör jag, hela tiden. Men efter den tiden som nu gått, den tiden som jag hållit igång den här bloggen så har jag märkt att det bara blir färre och färre inlägg, även om siffran ökar. Och ärligt talat tror jag att det har med censureringen att göra. Jag har försökt för mycket, försökt att alltid vara den bästa versionen av mig själv. Och jag är inte den bästa versionen av mig själv, jag är den medelmåttiga versionen av mig själv. Ibland den bättre, och ibland den sämre.

Varenda gång jag bett om feedback så är det första folk säger att jag använder mig mycket av komma. Att meningarna blir långa och att de får svårt att andas och att tänka och att faktiskt ta in det jag skrivit. Och jag förstår vad de menar, för ibland, blir meningar till stycken. Och ibland är det svårt att skilja saker från varandra. Vad hör ihop med vad? Och när är det dags att sätta punkt?

Vad jag försöker säga är väl egentligen att livet är rörigt. Att det är dags för mig att börja erkänna för mig själv vem jag faktiskt är. Att det är okej att inte vara perfekt. Att det är okej att ha känslor och åsikter och tankar som ingen annan riktigt förstår sig på. Att det är okej att inte orka. Och att det är okej att börja något på ett språk och avsluta det på ett annat.

Det är okej.

Unbreakable Kimmy Schmidt

Hey peeps.
Just needed to quickly tell you about this amazing tv show that I’ve been watching called Unbreakable Kimmy Schmidt.

I was browsing Netflix because game of thrones had had their final episode of the season and orphan black was over and yadayada, you know. And I read the description which said it was about this girl that had been locked in a bunker for fifteen years and it basically was about her trying to adapt to modern society. I thought it sounded so deep and dark I had to watch it.

Surprise surprise, it’s a comedy, and one of the good ones. I binge watched the entire series (so far, more episodes 2017) and I’m absolutely loving it!

So if you’re out of shows to watch I recommend you to open a new tab, go to Netflix or whatever and give it a shot. It’s rare for me to sit alone in my bedroom and laugh out loud, but Kimmy made me do it.

Yaaaaas.